Fler folkrörelser - färre ekonomiskribenter

Ett drygt 13 000 kvadratkilometer stort område av is håller på att lossna från Antarktis. Klimatförändringarna närmar sig den punkt då det spelar mindre roll vad vi gör för att minska utsläpp, den ökade halten av växthusgaser i atmosfären sätter igång spiraleffekter där den ökade halten i sig orsakar nya utsläpp, som resulterar i ännu högre halter etc. Mänskligheten står inför en av sina största utmaningar någonsin.

Vi kan välja att reagera på denna information på lite olika sätt. DN:s ekonomiskribent Johan Schück står för ett av de mindre kloka inläggen i dagens DN. Med tanke på att Sverige står för knappt 0,2 procent av världens samlade utsläpp kan ingen av dessa minskningar ändra den globala situationen mer än ytterst marginellt, skriver Schück, och har förstås rätt.

På samma sätt är det helt meningslöst vad varje individ, varje kommun och varje region gör. Det spelar ju ingen roll om jag gör något när grannen ändå fortsätter smutsa ner, så vi kan ju lika gärna köpa en rejäl statsjeep och brumma runt kvarteret några extra varv.

Schück ifrågasätter vidare varför Sverige ska gå före andra länder. Det finns två bra svar på den frågan. För det första är det helt felaktigt att påstå att Sverige ligger före andra länder. Vi tillhör i själva verket den del av världens befolkning som förbrukar mest koldioxid. Så här kommenterade Johan Ehrenberg Schücks förra krönika i förra veckans ETC, och det tål att upprepas:

Varje dag skapar Johan Schück och alla svenskar några kilo koldioxid för mycket, i snitt är det sex ton om året och vi tillhör alltså dem – i motsats till Afrikas eller Indiens fattiga – som förstör varje dag. Vi är de stora bovarna på planeten. Inte kineserna. Inte Brasiliens folk. Utan vi.

Det är förvisso sant att Sverige jämfört med de andra miljöbovarna i den rika delen av världen minskat sina utsläpp mer än genomsnittet. Just därför bör vi fortsätta gå före. Sverige har förutsättningarna att till rimliga priser minska sina utsläpp i ett snabbare tempo, bland annat tack vare vårt geografiska läge som gör det möjligt att utvinna ren energi genom bland annat genom vatten- och vindkraft. Några länder måste gå före och driva utvecklingen framåt om resten ska ha möjlighet att haka på efter.

Men det finns uppfriskande tecken. En ny folkrörelse för klimatet håller på att skapas. Äntligen! Läs mer på klimataktion.nu, Arbetarens klimatblogg eller Dalademokraten.

Jag vet inte hur klimatfrågan ska lösas men jag är hundra procent säker på att vad som behövs är fler folkrörelser som vågar gå längre än politikerna och färre ekonomiskribenter som med varningsfingret i luften påpekar att den svenska konkurrenskraften ändå måste komma först.

Mindre oreda när gränser suddas ut

Gårdagens gemensamma blågröna utspel om generösare arbetskraftsinvandring har fått förvånansvärt positiv respons. Det är svårt att hitta någon som ställer sig helt avvisande till förslaget, även om DN:s rubrikmakare gör sitt bästa för att koka soppa på en spik. Kalle Larssons (v) kommentar ”Hänsynslöst och ologiskt” syftar såvitt jag kan förstå på det faktum att de 10 000 papperslösa som lever i Sverige idag ska kastas ut, inte på förslaget som presenteras på DN Debatt om att låta fler få komma hit och arbeta.

Jag tycker i grunden att regeringens och miljöpartiets förslag är bra. Det finns många skäl att tillåta en mer generös arbetskraftsinvandring. Att säkra tillräckligt många händer i svenska företag, men också i vården och i äldre- och barnomsorgen för att bibehålla välfärden när befolkningen blir allt äldre, som Valtersson och Billström uttrycker det, är ett skäl.

Men det tyngsta skälet för att genomföra förslaget handlar för mig inte om att få en bättre balans på arbetsmarknaden utan om människors rätt att röra sig fritt över gränser. På sikt bör nationsgränser öppnas helt och hållet och människor bör kunna röra sig precis hur som helst, när som helst. Jag tror fortfarande att en överväldigande majoritet av alla människor kommer välja att arbeta i det land där de är födda, på grund av sociala och kulturella band. Men möjligheten att röra på sigbör vara en rättighet för den som önskar.

Jag är naturligtvis fullt medveten om att det förslag som presenterades på DN Debatt igår bara är ett litet steg på vägen mot den drömmen, men det är alltjämt ett steg i rätt riktning. Och jag kan förstå Kalle Larssons kritik mot att man inte förmår lösa de papperslösas situation eller att förslaget inte i tillräckligt hög utsträckning markerar fackens roll, även om jag har svårt att förstå varför man ska ställa asylsökandes behov mot en ökad arbetskraftsinvandring. Men faktum är ändå att med denna lagändring blir det betydligt lättare för människor som vill arbeta i Sverige att göra det. Och såvitt jag kan se finns ingen intention att urholka asylrätten eller sätta in hårdare tag mot de papperslösa i förslaget.

Jag har däremot svårare att förstå Sven-Erik Östbergs (s) farhåga om att vi skulle kunna ta hit arbetskraft trots att den redan finns i landet och att detta på något sätt skulle stå i motsättning till att visa respekt för dem som redan är här.

För det första tror jag att det är ytterst osannolikt att svenska arbetsgivare skulle börja massrekrytera utomeuropeisk arbetskraft till arbeten där det redan finns svensk kompetens. En sådan rekrytering är betydligt krångligare och någon risk för social dumping borde inte föreligga eftersom en förutsättning för arbetstillståndet enligt artikeln på DN Debatt är att anställningen är kollektivavtalsenlig.

För det andra har jag svårt att se varför det skulle vara respektlöst om någon arbetsgivare nu skulle råka anställa någon person från ett utomeuropeiskt land trots att likvärdig kompetens finns i Sverige. Östberg vill ha ordning och reda. Men om ordning och reda innebär stängda gränser så föredrar jag nog lite oreda, även om jag tror att oredan på ett globalt plan kommer att minska när människor får större möjlighet att bosätta sig där de vill.

Att inte bojkotta är också politiskt

Efter den kinesiska regimens hänsynslösa agerande i bland annat Tibet höjs röster för en bojkott av OS. Mest framträdande i debatten har Liberala Ungdomsförbundets ordförande Fria Metso varit, som också debatterat frågan med Stefan Holm i Studio ett. Men också SSU manar till bojkott.

De flesta som kommenterat Metsos utspel tycks mena att bojkott är en dålig idé. Johan Hammarqvist tycker att kravet mot enskilda idrottsmän är missriktat och att det vore rimligare att kräva exempelvis en konsumentbojkott, Niclas Berggren menar att bojkotter oftast är kontraproduktiva och Johan Myrsten i SvD frågar sig om en handelsbojkott över huvud taget är möjlig. Richard Warlenius i tidningen Arbetaren undrar om LUF är beredda att ifrågasätta hela det kinesiska undret vars vinnare främst är företag, stater och konsumenter i väst?.

Frågan är svår men jag håller ändå med om att bojkottkravet är missriktat. Warlenius har helt rätt i att frågan egentligen handlar om något större, om västvärldens relation till Kina och vad man är beredd att offra. Samtidigt känns det fel att ansluta sig till den kör av tyckare som kritiserat Metsos utspel och ställt sig på Holms sida i debatten, detta är trots allt det klokaste ett borgerligt ungdomsförbund gjort på länge.

Det är dock inte frågan om en eventuell bojkott av OS som gör mig mest provocerad utan de som tror att OS och idrott är något opolitiskt som utspelar sig i en sfär helt isolerad från övriga samhället. Stefan Lindberg, ordförande i Sveriges Olympiska Kommitté, uttalar sig i den riktningen till SvD:
Vår uppfattning är väldigt enkel. Idrotten är till för idrottens egen skull och för ett internationellt utbyte […] I dag är politikerna överens med oss om att politikerna har sin arena och vi har vår.

Lindberg har fel därför att idrotten och OS får politiska konsekvenser oavsett om vi säger att den är politisk eller inte. Att lägga ett OS i ett diktaturland som konsekvent förtrycker den egna befolkningen är också en politisk handling. Ett OS innebär en gigantisk möjlighet för den egna regimen att basunera ut sitt budskap över världen. Att inte bojkotta OS kan därför vara lika politiskt som att bojkotta OS.

Att Kina överhuvudtaget fick OS är i själva verket grundproblemet. Att ge OS till Kina var i högsta grad ett politiskt beslut, och ett felaktigt sådant.

Inget argument för dumt i skoldebatten

Under den senaste tiden har jag gjort en intressant iakttagelse: Det verkar finnas vissa områden inom samhällsdebatten där det är mer accepterat att använda populistiska eller rentav okunniga argument än inom andra områden. Ett av dessa områden är biståndet. När man debatterar bistånd dyker det ofta upp argument som "ska man verkligen bygga brunnar till folk, är det inte bättre med hjälp till självhjälp?" eller "det är bättre med frihandel än med bistånd". Argument som säkerligen var relevanta för 30-40 år sedan men som bortser från decennier av akademisk debatt och politiska omsvängningar.

Å ena sidan är det förstås viktigt att inkludera så breda grupper som möjligt i exempelvis debatten om bistånd, och man måste naturligtvis inte ha all kunskap för att få delta i debatten. Å andra sidan hör man skrämmande ofta högt uppsatta politiker eller välkända debattörer framföra argument på en nivå som definitivt inte skulle godtas inom andra områden. När hörde vi senast någon föreslå att "läkaren borde tvätta instrumenten i sprit mellan operationerna" eller att "man borde inkludera teoretiska studier på polishögskolan och inte bara lära sig skjuta".

Men när det gäller förekomst av populistiska argument så tar ändå skoldebatten priset. Ingenstans hittar vi så mycket billig argumentation. Idag hånar till exempel Per Gudmundson i SvD den socialdemokratiska skolpolitiken för att man vågar ifrågasätta regeringens disciplinskola som fokuserar på strikt mätbara kunskaper.

Margareta Winberg, som citeras av Gudmundson, problematiserar kunskapsbegreppet genom att lyfta fram ett exempel på en kunskap som kan vara relevant inom en kultur men inte en annan, exempelvis att valla kameler. Denna kunskap räknas inte vid internationella mätningar.

Winbergs exempel är kanske inte det bästa men visar ändå att kunskap är betydligt svårare att mäta än vad många tror. Det är naturligtvis mycket lättare att mäta kunskap om europas huvudstäder eller hallands floder än att mäta en elevs förmåga till kritiskt tänktande eller förmåga att förstå komplexa samband mellan exempelvis politik och religion.

Men istället för att ta upp tråden och föra en diskussion på Winbergs nivå så väljer Gudmundson att förlöjliga Winberg genom att framställa det som om hon vill införa kamelkunskap i den svenska skolan. Inom ett antal områden skulle Gudmundsons argumentation framstå som barnslig och okunnig. Men inte inom skoldebatten, där finns nämligen ingen lägre gräns för hur dumt ett argument kan vara.

Skolminister Jan Björklund brukar köra med samma stil. "Betygsfri skola är som att hoppa höjdhopp utan ribba", är ett av Björklunds mest talande citat. För mig framstår metaforen som lite haltande, för att kunna mäta kunskap på ett relevant sätt krävs betydligt mer sofistikerade verktyg än en höjdhoppsribba. Framför allt bidrar metaforen till att fördumma och förvirra en debatt som redan är dum och förvirrad.

Hur kommer det sig då att vi inom vissa områden tar personers erfarenheter och kunskaper på allvar medan vi inom andra områden tillåter oss att använda hur dumma och populistiska argument som helst? Tja, något säger mig att det handlar om status. Skolans status har hittills varit så låg att vem som helst kan säga vad som helst om skolan utan att det låter fel. Erfarenheter från lärare eller forskare inom fältet har inte tagits på särskilt stort allvar. Samma sak kan sägas om biståndet, och förmodligen om en rad andra områden. Det handlar ju bara om att hjälpa de stackars afrikanerna, vem som helst kan väl åka ner med lite bröd och några filtar?

Sverigedemokraterna - ett parti utan politik

I senaste numret av Dagens Arbete intervjuas Sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitiske talesman Per Björklund av den mycket pålästa och skarpa journalisten Anna Tiberg. Du som inte läst artikeln, gör det. Den sätter nämligen fingret på något grundläggande – Sverigedemokraterna är ett parti som till stor del saknar en egen politik.

Per Björklund är tveklöst ett av Sverigedemokraternas tunga namn med poster som partikassör, ledamot i partistyrelsen, kommunpolitisk samordnare och ordförande i partiets programkommission vid sidan av uppdraget som arbetsmarknadspolitisk talesman. Trots detta vägrar Björklund svara på frågor om hur SD vill förändra medbestämmanderätten på arbetsplatsen, om utländska företag ska få konkurrensfördelar gentemot svenska eller vad nationell identitet är för något. Björklund vägrar till och med att definiera begreppet svensk, det begrepp som i princip hela SD:s politiska program bygger på.

Jag besökte nyligen Gävle och lyssnade då till en kommunpolitisk debatt där bland andra en representant för SD deltog. Inte heller denne kunde förklara vad svensk var för något. Han började prata om ett prov i svenska värderingar, som naturligtvis inte skulle omfatta infödda svenskar utan endast personer som invandrat. Vilka frågor detta prov skulle innehålla hade han inget svar på.

Ett parti vars företrädare inte kan förklara det grundläggande begrepp som hela den egna politiken vilar på har seriösa problem. Men frågan är om det finns någon förklaring att få överhuvudtaget. I SD:s principprogram förklaras svenskhet så här:

För den svenska nationens del gäller följande: svensk är den som av sig själv och som av andra uppfattas som svensk.

Förklaringen är ett skolexempel på cirkelargumentation. Vilka är ”de andra” som ska bedöma om jag är svensk? Är det andra svenskar? Vilka avgöra deras svenskhet? Etc.

Det går naturligtvis inte att göra någon tydlig och rättssäker uppdelning mellan olika folkgrupper utan att blanda in rasbiologi, något som SD lämnat bakom sig i den officiella retoriken. Följaktligen tvingas man ta till en flummiga cirkelargument och ducka för alla följdfrågor.

Utan ett tydligt svar på frågan om vem som är svensk fråga faller hela SD:s politiska program som ett korthus. Om det inte går att avgöra vem som är en äkta svensk så blir det ju orimligt att bygga en politik på uppdelningen mellan svenskar och invandrare.

Hur kommer det sig då att människor röstar på ett parti som saknar förmågan att definiera en egen politik? Tja, antagligen beror det på att en stor del av de som röstar på SD röstar på en åsikt snarare ett politiskt program, och på längre sikt är det förmodligen viktigare att bekämpa de bakomliggande åsikterna och fördomarna snarare än att hamra på SD:s politik, eller snarare brist på politik. Men ett parti som är representerade i en stor del av Sveriges kommuner och landsting och som börjar närma sig riksdagen måste tåla en granskning. Det gör uppenbarligen inte SD.

Politiska regleringar är inte samma sak som planekonomi

Låt oss klargöra en sak: politiska regleringar är inte samma sak som planekonomi. Det kan låta som en självklar sak, men tydligen inte. Så här skriver nämligen Niklas Ekdal i DN apropå den accelererande klimatförändringen:

Att dirigera fram lösningarna på politisk väg låter sig knappast göras. All praktisk erfarenhet visar att planekonomi betyder katastrof för både människor och miljö.

En sak är säker. Utan politiska lösningar väntar en katastrof för både människor och miljö. Men betyder det att vi måste införa planekonomi á la Sovjet eller Nordkorea? Knappast.

Johan Norberg för ett liknande resonemang i Expressen där han skriver att det är rika människor som har råd att tänkta på naturen och att klimatfrågan kommer att lösas med mer tillväxt och snabbare teknikutveckling.

Det intressanta med både Ekdal och Norberg är att de först förkastar politisk styrning/regleringar som ett sätt att lösa klimatproblemen, och därefter pekar på just politiska regleringar som lösning på problemet.

Niklas Ekdal skriver att Det är deras (politikernas) uppgift att baka in dolda miljökostnader i priset, via beskattning och Johan Norberg skriver att en mer marknadsvänlig metod skulle vara en internationell koldioxidskatt, så man betalar i proportion till den skada man orsakar.

Vad kallar man internationella skatter om inte politiska styrningar? För att kunna fatta beslut om, sätta igång och administrera ett system med internationell beskattning på exempelvis koldioxid krävs naturligtvis starka politiska institutioner och starka verktyg för att se till att systemet upprätthålls.

Men det spelar naturligtvis mindre roll vad vi kallar saker. Det viktiga är den allt bredare politiska enighet som växer fram kring behovet av omfattande politiska lösningar på de akuta globala problem vi står inför. Nästa steg är att formulera konkreta politiska lösningar på problemen. En internationell koldioxidskatt är ett utmärkt förslag.

Vad är vänster och höger i försvarsdebatten?

Ibland sker politiska förändringar snabbt. Under året har debatten varit hård mellan olika politiska läger om hur det svenska försvaret ska organiseras, och kanske ännu viktigare, hur mycket det ska kosta. Men i försvarsberedningens rapport som överlämnas till regeringen idag råder unik samsyn mellan partierna. Klimatfrågan, som tidigare inte betraktats som ett säkerhetshot, beskrivs i försvarsberedningens rapport som de allvarligaste hoten mot människors säkerhet och fundamentala levnadsvillkor. Och det känns lite oväntat, i alla fall för mig, att det är vänsterpartiet som tycker att försvarsberedningen haft ett alltför internationellt perspektiv och vill dra i nödbromsen.

Jag blir alltid lite skeptisk när det talas om politisk enighet mellan partierna. Inte för att enighet är något fel i sig utan därför att man alltid riskerar att sopa viktiga diskussioner under mattan. Extra skeptisk blir jag när man talar om enighet och försvarspolitik i samma andetag. En populär uppfattning inom svensk politik är att när det handlar om nationens säkerhet, då håller vi alla ihop. Som om de nationella banden mellan individer i Sverige skulle vara starkare än alla politiska motsättningar.

Den försvarspolitiska diskussionen är komplex och innehåller ett antal politiska skiljelinjer som inte går att härleda till höger-vänsterskalan. Detta illustreras inte minst av Vänsterpartiets avvikande uppfattning i förhållande till försvarsberedningen, som tycks vara baserad på två huvudargument.

Den första frågan handlar ytterst om synen på nationalstatens roll i förhållande till omvärlden, och vilken roll man tillskriver militärmakten i skyddandet av nationen. Här står ett traditionellt perspektiv, där nationalstatens gränser ytterst säkerställs med en militärmakt som kontrolleras och ägs av folket, mot ett perspektiv där nationsgränsen spelar en allt mindre roll som garant för säkerhet och där frågan om försvarets folkliga förankring blir mer komplicerad eftersom ”folket” inte är någon självklart definierbar grupp.

Här är det tydligt att vänsterpartiet befinner sig i en mer traditionell position där nationalstaten har en viktig roll och där den allmänna värnplikten ser till att försvaret är folkligt förankrat. Den markering som görs på sid 51 i Vänsterpartiets talar sitt tydliga språk:

Att prioritera och dimensionera för internationella insatsstyrkor, där all framtida utbildning ställs om i syfte att verka i andra länder, riskerar att i framtiden ge negativa effekter och visa sig vara en felsatsning för det svenska försvaret och försvarsförmågan inom vårt eget territorium, anser Vänsterpartiet. Ett militärt försvar som är helt anpassat till internationella insatser i andra delar av världen kommer inte att skapa de rätta förutsättningarna för att försvara och verka i Sverige vid ett eventuellt angrepp.

Det kan naturligtvis tyckas självklart att Sveriges försvar har till uppgift att skydda svenskt territorium, men formuleringen måste ses i sitt sammanhang och här fungerar den som en markering mot försvarsberedningens rapport som vänstern tycker har ett alltför internationellt perspektiv. Denna markering hade lika gärna kunnat komma från den mer konservativa gruppen inom exempelvis moderaterna, men de tycks ha tystnat, åtminstone tillfälligt.

Det är viktigt att skilja denna konflikt från den andra konflikten: Frågan om vilka Sverige ska samarbeta med internationellt. Här markerar Vänsterpartiet mot de formuleringar som finns i försvarsberedningens rapport om samarbetet med USA, EU och NATO.

Personligen har jag väldigt lite förståelse för den första invändningen, men en hel del förståelse för den andra. Om vi är överens om att de stora hoten mot säkerheten i världen är klimatförändringar och fattigdom så blir en logisk konsekvens att vi ska anpassa vår försvarsmakt efter detta, och inte som vänsterpartiet fokusera mer på det territoriella försvaret av Sverige. När det gäller det internationalistiska perspektivet och den breda synen på säkerhetshot i försvarsberedningens rapport är jag tvärtom positivt överraskad.

Men givet att vi utgår från denna globala och inkluderande syn på säkerhet måste vi ta itu med den andra frågan, nämligen vilka allianser vi väljer att ingå på internationellt plan. Här håller jag med Vänsterpartiet om att man i försvarsberedningen har en alltför naiv syn på exempelvis NATO. De allianser som Sverige ingår i måste naturligtvis ha global legitimitet att utföra militära uppdrag, annars äventyrar vi själva huvudsyftet med det svenska försvaret, att skapa fred och inte krig.

Vad väntar vi på?

Svenska Dagbladet och Metro belyser idag klimatfrågan från två olika perspektiv. Svd fokuserar på resebranschens ansvar för klimatet på nyhetsplats, och på Brännpunkt finns två artiklar som propagerar för flygbränslebeskattning. Stefan Gössling m fl skriver om hur utsläppen av fossila bränslen från flygbranschen riskerar att fördubblas på 25 år, och Jens Holm (v) påpekar det vansinniga i att flyget enligt EU-kommissionens förslag ska tillåtas ligga på utsläppsnivåer 90 procent över nivåerna för 1990.

Metro utgår istället från vad du som invidid kan göra för att "rädda världen". Och visst är det bra att påpeka det ansvar som var och en har att "välja rätt" i vardagen, om det så handlar om att duscha en minut kortare eller stänga av lampan, men jag tror att SvD:s fokus på de stora aktörernas roll och på de politiska åtgärder som måste till är långt mycket mer meningsfullt än ack så många artiklar som fokuserar på flaskvatten eller stadsjeepar.

Det är helt enkelt inte troligt att människor i sin vardag kommer att "välja rätt" tillräckligt ofta. Och detta beror inte på att det saknas en opinion eller engagemang kring frågan (och där har säkert artiklar av metro-typ spelat en viktig roll), utan på att klimatfrågan måste behandlas som ett politiskt problem som kräver politiska lösningar.

Ännu mindre kan vi förvänta oss att aktörerna inom de branscher som ligger bakom utsläppet av växthusgaser kommer att agera frivilligt. SAS uttrycker problemet ganska bra själva:

–Vi har just fått pris för Sveriges i särklass bästa hållbarhetsredovisning. Vi har extremt höga ambitioner i klimatfrågan, säger Lars Andersen, miljökommunikationsansvarig för SAS Sverige.

Mellan 1996 och 2006 har SAS minskat bränsleförbrukningen med 18 procent per flygkilometer, säger han i dagens SvD.

Jag tvivlar inte det minsta på att aktörerna inom flygbranschen har en genuin önskan att arbeta för minskad klimatpåverkan. Men detta spelar dessvärre en mycket liten roll i sammanhanget. Att SAS är jättebra på att redovisa sina utsläpp och att man lyckats effektivisera bränsleförbrukningen något är visserligen bra, men den marginella minskning som effektiviseringen kan åstadkomma äts upp med hästlängder av det kraftigt ökade antalet flygningar.

Nej vad som krävs är politiska åtgärder. Det måste bli dyrt att släppa ut klimatgaser. Mycket dyrt. Och ett dyrt pris får vi bara om våra politiker inför skatter eller avgifter. Så vad väntar vi på?

Låt Myrdal och äktenskapsfundamentalisterna hållas - de kommer att falla på eget grepp

Trots, eller kanske snarare tack vare, högljudda protester från en allt mindre grupp moralkonservativa och förvirrade inlägg från förvirrade personer i SvD verkar det som om samtliga politiska hinder för en ickediskriminerande äktenskapslagstiftning nu håller på att elimineras. På fredag röstar moderaterna som sjätte riksdagsparti Ja till en könsneutral äktenskapslagstiftning och inom Svenska Kyrkan är det endast en tidsfråga innan man fattar ett liknande beslut.

På ett sätt är de förvånande att Jan Myrdals förvirrade inlägg i gårdagens SvD publicerades överhuvudtaget, med tanke på hur illa argumentationen hänger ihop och hur fruktansvärt omständigt den är skriven. Men den säger ändå något om hur galet det blir när man på ett akademiskt korrekt och konsekvent sätt försöker argumentera mot en könsneutral äktenskapslagstiftning.

Myrdal tycks mena att det blir problematiskt att säkerställa faderskap när homosexuella par skaffar barn, och utifrån detta dras slutsatsen att könsneutral äktenskapslagstiftning "strider mot förnuft och känsla". Faktum är att Myrdals resonemang inte alls berör äktenskapslagstiftningen utan vilka regler som ska gälla vid inseminering. Jag vet inte om Myrdal känner till det faktum att homosexuella par såväl som heterosexuella idag kan skaffa barn utan att gifta sig, och att heterosexuella par kan gifta sig utan att skaffa barn.

Men det är inte bara Myrdal som kopplar in barnen i frågan. Kampanjen Bevara Äktenskapet bygger stora delar av sin argumentation på just frågan om "barnens bästa". När man på sin hemsida förklarar att en könsneutral äktenskapslag skulle få till följd att det inte längre finns en principiell koppling mellan äktenskap och barn så låtsas man inte om att en mycket stor del av de barn som växer upp idag gör det med föräldrar som inte är gifta.

Faktum är att när Bevara Äktenskapet sammanfattar de viktigaste argumenten mot en könsneutral äktenskapslagstiftningsjälva presenterar de i själva verket argumenten för en könsneutral lag:
Två dimensioner har alltid ansetts tillhöra äktenskapets essens:
• en positiv komplementaritet mellan manligt och kvinnligt
• en potentiell möjlighet att föra människolivet vidare
Det är dessa två dimensioner i synen på äktenskapet som nu ifrågasätts.

Att dessa två komponenter i äktenskapet ifrågasätts är en helt korrekt iaktagelse, och något annat vore fullständigt orimligt. Visst måste människor få tycka att det finns en positiv komplementaritet mellan manligt och kvinnligt, men är det rimligt att samhället/staten i sin lagstiftning sanktionerar denna komplementaritet framför andra?

Och visst finns det inom det traditionella äktenskapet möjlighet att föra människolivet vidare men den potentialen finns ju också utanför äktenskapets ram och inom ramen för andra former av äktenskap. Men är det rimligt att samhället/staten sanktionerar denna traditionella form av barnavlande framför andra?

Svaret på båda frågorna är naturligtvis nej. Och jag är övertygad om att vi ganska snart kommer ha en situation där det framstår som lika absurt att ifrågasätta människors rättigheter på grund av deras sexuella läggning, som att ifrågasätta deras rättigheter på grund av hudfärg eller etnicitet. Och om vi bara låter äktenskapsfundamentalisterna sprida sin förvirrade propaganda, i tunnelbanan såväl som i media, så kommer de så småningom att fall på eget grepp.