Politiska regleringar är inte samma sak som planekonomi

Låt oss klargöra en sak: politiska regleringar är inte samma sak som planekonomi. Det kan låta som en självklar sak, men tydligen inte. Så här skriver nämligen Niklas Ekdal i DN apropå den accelererande klimatförändringen:

Att dirigera fram lösningarna på politisk väg låter sig knappast göras. All praktisk erfarenhet visar att planekonomi betyder katastrof för både människor och miljö.

En sak är säker. Utan politiska lösningar väntar en katastrof för både människor och miljö. Men betyder det att vi måste införa planekonomi á la Sovjet eller Nordkorea? Knappast.

Johan Norberg för ett liknande resonemang i Expressen där han skriver att det är rika människor som har råd att tänkta på naturen och att klimatfrågan kommer att lösas med mer tillväxt och snabbare teknikutveckling.

Det intressanta med både Ekdal och Norberg är att de först förkastar politisk styrning/regleringar som ett sätt att lösa klimatproblemen, och därefter pekar på just politiska regleringar som lösning på problemet.

Niklas Ekdal skriver att Det är deras (politikernas) uppgift att baka in dolda miljökostnader i priset, via beskattning och Johan Norberg skriver att en mer marknadsvänlig metod skulle vara en internationell koldioxidskatt, så man betalar i proportion till den skada man orsakar.

Vad kallar man internationella skatter om inte politiska styrningar? För att kunna fatta beslut om, sätta igång och administrera ett system med internationell beskattning på exempelvis koldioxid krävs naturligtvis starka politiska institutioner och starka verktyg för att se till att systemet upprätthålls.

Men det spelar naturligtvis mindre roll vad vi kallar saker. Det viktiga är den allt bredare politiska enighet som växer fram kring behovet av omfattande politiska lösningar på de akuta globala problem vi står inför. Nästa steg är att formulera konkreta politiska lösningar på problemen. En internationell koldioxidskatt är ett utmärkt förslag.